Farväl 1402
Någonting jävulskt sorgligt hände också, 26 mars 2019. Hade nästan lyckats förtränga men nej, dethär förtjänar ett inlägg och massa kärlek. 

1 juli 2017 var en konstig dag i mitt liv. Jag hade precis sagt farväl till skara-kontoret efter tre års kärlek och vänskap. Ja sa farväl för det var dags att flytta, börja om, starta på nytt. Fastän jag sökte andra jobb så hann inget annat erbjudande på marknaden bli hett nog innan AF Etablering 1402 ringde mig, måndagen efter jag varit på intervju på fredagen innan. "Du får jobbet. Bestäm startdag när det passar dig och skara-kontoret". Jag sa farväl till världens (på riktigt!) bästa arbetslag och gjorde min första dag i Göteborg på 1402 1 juli 2017. Jag ska vara ärlig.. det var ingen hit. Ingenting var en hit första månaden förutom att dela rum med Peter som verkade vara en snäll, god och omtänksam man. Sen kom Maria, och hon blev min partner in crime tills februari 2018 när hon lämnade mig i ett tomrum. Ingenting kändes kul, ingenting var rätt och jag hade gått igenom många emotionella saker just medan Maria tog mig igenom dem, samt jag henne i hennes kamper (och det var även därför jag sökte högskola för min master just då i februari/mars 18, för det fanns inget kvar om inte hon var med mig). Det jag dock hade, var min tighta lilla grupp av kollegor. Av hela det stora kontoret så är jag evigt tacksam för Peter, Shenoll, TG och Hanna. Och precis när TG försvann kom istället Henrik. Så dem fem räddade mig och min glöd att slockna helt. Jag och Peter med vårt projekt "Välkommen till framtiden", jag och Shenoll med våra livsöden. TG som alltid snikade frukost och Hanna som alltid sken så även jag blev glad. Och till sist även Henrik, med sin visdom och sina rebusar (som alltid Shenoll klarade och inte jag). 

Nu, i mitten av april skrotades mitt 1402 och alla medarbetare flyttades ut till lokala kontor. Faktiskt alla tre grabbarna till Hisingen (men olika avdelningar) och jag till Frölunda. Men ja, jag som började min heltidspraktik sa faktiskt farväl till dem och kontoret redan sista veckan i mars. Jag bjöd alla som ville komma på lite fika, och framförallt kramade jag om mina vänner som fortfarande var kvar. Det var bitterljuvt, för samtidigt som jag sa farväl till dem så visste jag att alltid ändå skulle förändras, med eller utan mitt farväl. Men jag kramade dem ändå länge, och ömt, för kanske kommer ingen arbetsgrupp bli lika tight som den i skara, men mitt 1402-gäng var precis, verkligen, allt jag kunde önska. Jag grät floder, skrattade högt och drömde stort i dessa famnar. Peter var den som peppade mig att våga och blev den första att veta om att jag sökte mastern. Han var också den som höll om mig när jag fick reda på att min pappa blev sämre på sjukhuset, och sa "jag löser allt du tror att du måste göra, åk till sjukhuset". Det är bara två exempel med Peter. Det finns så många minnen. Jag älskar dem alla, och jag kommer minnas dagarna med ljus och kärlek ❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

Vedat, jag, katyan, Tanja, romina, Shenoll, Rebecka, ryggen på Simon, Tove, Benomar, Daniel (ej med på bild: Emma, Nazli, Hanna, Peter, Anita, Vanessa, Massi, Fia, Leonora, Reza... mfl). 
(null)

(null)

(null)

(null)

Shenoll och Peter i rummet som blev mitt och Marias bara en vecka eller två innan hon lämnade mig, och sooooom vi kämpade med Asllan för att få det. Sen blev det grabbarnas. Men jag lämnade väl egentligen aldrig, varken dem eller Lissabon (som rummet hette). 
(null)

(null)

Även till minne av TG, Maria och Hanna (och några fler) från tidigare stunder: 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)
Vilka fina minnen ❤️